Siffrorna som styr universum kommer få dig att börja tro på gud
Du har hört talas om dem, kanske har du till och med räknat med dem i skolan – fundamentalkonstanterna. Talen som bestämmer hur universum är uppbyggt och hur verkligheten fungerar. Men var kommer fundamentalkonstanterna från – kan det till och med vara så att någon kommit på dem?
En fysikers jobb är att försöka förstå hur universum fungerar. Det kan handla om något så smått som hur elektroner rör sig runt atomkärnan eller hur solsystem bildas och kollapsar. Fysikerna förstår redan mycket om världen vi lever i, men en del frågor har visat sig vara svåra att besvara, till exempel varför det finns liv i universum?
I sitt arbete bygger fysikerna ofta så kallade fysikaliska modeller när de vill beskriva de olika fenomen de studerar. En fysikalisk modell är en matematisk beskrivning av hur någonting fungerar, exempelvis Isaac Newtons gravitationslag som förklarar dragningskraften mellan föremål i universum.
Ett annat klassiskt exempel på en fysikalisk modell är Albert Einsteins berömda formel E = mc2, som säger att massa och energi kan ses som samma sak. Ju större massa ett föremål har desto mer energi har det. Men för att formeln ska fungera och stämma överens med verkligheten behövde Einstein föra in ytterligare ett tal, konstanten 
i ekvationen.
Även Newton behövde föra in en konstant i sin gravitationslag, G, för att formeln skulle stämma med verkligheten. I Newtons formel är konstanten ungefär 66,7 pikometer newtonmeter kvadrat per kilogram. I Einsteins formel är konstanten c ungefär trehundramiljoner meter per sekund, alltså ljusets hastighet i vakuum.
Både G och c är exempel på det som kallas fundamentalkonstanter, alltså exakta och mycket precisa värden som inte går att härleda eller förklara varifrån de kommer, de bara finns. Och fundamentalkonstanterna dyker upp överallt inom fysiken. Några andra exempel är Planckkonstanten h, elementarladdningen e och Boltzmanns konstant kB.
Kan det finnas en gud?
Fundamentalkonstanternas mycket precisa värden och att de är grundläggande för liv i universum har lett till att vissa har börjat tro att de måste vara skapade av något – eller någon, kanske en gud. Sannolikheten för att konstanterna ska ha fått exakt rätt värden är helt enkelt för små. Den här insikten kallas antropiska principen och delar forskarvärlden i två delar.
På ena sidan har vi de som tror på den antropiska principen. De menar att verkligheten är utformad efter den för att liv ska kunna uppstå. Skulle gravitationskonstanten G vara bara en aning större skulle alla stjärnor dö för snabbt för att liv på planeterna som kretsar kring dem ska hinna utvecklas. På andra sidan har vi de som är mer skeptiska och tycker att fysiken fortfarande borde försöka hitta djupare, grundläggande lagar som förklarar universum.
Men det är inte nödvändigtvis så att de som tror på den antropiska principen också tror på en gud. Många forskare tror i stället på idén om parallella universum; skulle det finnas ett nästan oändligt antal universum med olika fundamentala värden blir sannolikheten att liv uppstått i något av dem genast mycket större.
Kanske låter parallella universum som något ur en sci-fi-film, men många duktiga och kända rymdfysiker hör till de som tror på den antropiska principen – bland annat Stephen Hawking, Neil deGrasse Tyson och svenska Ulf Danielsson som är ledamot i Kungliga Vetenskapsakademin och är med och bestämmer vem som ska vinna nobelpriset.
Än så länge har vi inget svar på frågan varför det finns liv i universum – och det kanske vi heller aldrig kommer att få. Vissa frågor kanske fysiken helt enkelt inte klarar av att förklara. Men oavsett om det finns en logisk förklaring eller om en allsmäktig gud ligger bakom allt visar fundamentalkonstanterna hur märklig och osannolik vår existens faktiskt är. Och kanske är det just därför de fascinerar oss så mycket.
