Minskat barnafödande? Ja tack!
För många lockar inte längre familjelivet på samma sätt som förr, och statistiken visar det tydligt. Samtidigt som politiker oroar sig över rekordlåga födelsetal undrar Ella Dillén-Tombs om det verkligen är hela världen?
Lördagar på Tom Tits, söndagar i lekparken. Morgonstress, lämningar på dagis, föräldramöten, sömnlösa nätter, kräksjuka, lössepidemier och familjeabonnemang på Telia. Vabbning, ökade utgifter, minskad fritid och självuppoffring.
Hör och häpna – detta är inte längre en verklighet som lockar.
En av de tydligaste indikatorerna på lågkonjunkturen är det minskade barnafödandet. Samma sak hände på 30-talet under det som kallas för “den stora depressionen”. Då minskade barnafödandet kraftigt, särskilt i USA där krisen slog som hårdast. Lågkonjunkturen ledde till massarbetslöshet, osäkerhet och stora ekonomiska svårigheter för otaliga familjer. Eftersom många människor hade svårt att försörja sig valde många par att skjuta upp äktenskap och att vänta med att skaffa barn tills situationen blev stabilare. I USA sjönk födelsetalen kraftigt mellan slutet av 1920-talet och mitten av 1930-talet. Forskare ser liknande mönster även under senare ekonomiska kriser, där ekonomisk osäkerhet ofta leder till att människor får färre barn eller väntar längre innan de bildar familj.
Idag ser vi liknande mönster: Barnafödandet i Sverige har idag nått rekordlåga nivåer – första halvan av 2025 föddes 49 700 barn, vilket enligt statistiska centralbyrån är det lägsta antalet på 23 år. Föga förvånande har det nu blivit en politisk brandfråga, där alla partier bråkar kring exakt vad det beror på (Är det kriminaliteten? Är det jämställdheten? Är det ekonomin eller utbildningen eller sjukvården?) och vad man i sådana fall ska göra åt det.
Jag vill föreslå något kontroversiellt – låt det vara.
Jorden har idag över 8 miljarder människor, men problemet handlar inte bara om hur många vi är utan också om hur vi lever och använder resurser. I vissa områden är befolkningstätheten mycket hög, vilket leder till brist på mat, vatten, bostäder och energi. Samtidigt finns det länder med låg befolkning och gott om resurser.
Många forskare menar att den största utmaningen är överkonsumtion och ojämn fördelning av resurser snarare än själva antalet människor. Till exempel använder rika länder ofta betydligt mer energi och naturresurser per person än fattigare länder. Därför kan miljöproblem och klimatförändringar förvärras även om befolkningen inte växer lika snabbt.
Samtidigt ökar världens befolkning fortfarande, vilket skapar större press på naturen och samhället. Framtiden beror mycket på hur hållbart människor lever, hur resurser fördelas och hur samhällen planerar för befolkningsökning.
Själva barnafödandet minskar framförallt i de rikare länderna, vilket också är de länder som generellt använder mest resurser. Ursäkta min franska, men jag ser vissa fördelar.
Självklart förstår jag också argumenten för barnafödandet, i synnerhet de som gäller framtidens äldrevård. “Men vem ska ta hand om oss då?!” skriker politikerna med armarna uppflängda. Som man bäddar får man ligga, tänker jag.
Jag vill ändå slå ett slag för att resursfrågan troligtvis kommer bli en av framtidens viktigaste frågor, och också någonting som vi kommer behöva värna riktigt ordentligt om. Det är bra att vi får ett litet försprång.
Kanske är det inte ett misslyckande att färre skaffar barn, utan ett tecken på att människor tänker mer långsiktigt kring sina liv, sina resurser och sin framtid. I en värld där allt fler frågor handlar om hållbarhet är det nog inte antalet barn vi borde tänka på mest, utan vilket samhälle vi lämnar efter oss till dem som faktiskt föds.