Unga ornitologer röjer inför Fågelcentralens högsäsong
Ungdomarna i Göteborgs ornitologiska förening är peppade och hjälper gladeligen till med städningen på rehabiliteringscentret för fåglar i Kungälv. De älskar fåglar. Deras intresse är inte bara viktigt för dem, utan också för fåglarna och forskningen.
Vivian Rahmqvist lutar sig fram mot nätet. Hon låter vänstra sidan av kroppen vila mot planket för att hitta rätt vinkel. Hon fokuserar och knäpper av.
– Den här var något av en drömkamera. Den är tyst, det är bra när man fotar fåglar, säger hon.
Vivian Rahmqvist är 16 år och går ut nian om en månad. Hon har ett intresse som framförallt delas med folk som är betydligt äldre än henne själv: Fågelskådning.
– Det är verkligen mest gubbar. I Kungsbacka tror jag att vi är fyra som är under 20, säger hon.
Idag är hon och de andra i Göteborgs ornitologiska förenings ungdomsgrupp i Kungälv. De har precis varit och fågelskådat vid Ragnhildsholmens borgruin. Fågelcentralen ligger knappt två kilometer därifrån. Dit ska de nu.
Fågelcentralen kan vid första anblick misstas för vilken gammal gård som helst. En liten lantgård bestående av ett vitmålat trähus och ett flertal sidobyggnader, några rödmålade. Ett är ett gammalt hönshus, men där bor inga hönor. Vid den här tiden på året har viltrehabiliterarna på Fågelcentralen i Kungälv vanligtvis fullt upp med att mata fågelungar. Så är det inte i år. I år dröjer högsäsongen. Frostiga mornar hänger kvar och fåglarna väntar på varmare väder innan de lägger sina ägg. Det tar ett tag innan kylan släpper taget om naturen – men vädret kan slå om fort, så det gäller att vara beredd. Det är därför Vivian och de andra unga fågelskådarna är på väg dit: de ska hjälpa till att röja undan inför den kommande högsäsongen.
Fågelcentralen startade år 1987 som en del av ett artbevarandeprojekt av den då utrotningshotade pilgrimsfalken. När projektet var genomfört började man ta hand om alla sorters fåglar i behov av rehabilitering och vård. Det kan vara duvor som skadats i trafiken, blyförgiftade rovfåglar, gråhägrar som inte kunnat äta sig mätta under vintern, och, framförallt: fågelungar som plockats upp av människor för att de ”sett övergivna” ut. Idag är Fågelcentralen Sveriges största rehabiliteringscenter för vilda fåglar.
Per Engelbrekt är verksamhetsansvarig och möter upp Vivian och resten av gruppen på gårdsplanen. Gruppen består av ett tiotal ungdomar mellan 12 och 17 år, ett gäng föräldrar och några andra vuxna. Skaljackor, fleecetröjor, regnbyxor och vandringskängor. Flera av dem har en kikare runt halsen. När alla är samlade tar Per ledningen och visar vägen till en stig bredvid det vita huset.
Nötväcka (Sitta europaea)
Foto: Tora Tengby
Sällskapet rör sig på led längs den smala grusstigen. Innan de börjar städa undan bråten ska de få en guidad tur – och förhoppningsvis se lite spännande fåglar.
– Vilken är den ovanligaste fågeln ni har inne nu? frågar en pojke som är några år yngre än Vivian.
– Det måste nog vara havssulan, svarar Per.
Pojken lyser upp.
– Åh, har ni kvar den? Min kompis var väldigt taggad på att se den, säger han.
Vid stigens slut står de första inhägnaderna. De ser ut som stora fågelburar med tak och väggar av nät. Till höger står en med en ram av trä och ett nät som sträcker sig ända ner till marken, så sikten in är god. Inuti rör sig något.
– En nötväcka, hörs det från gruppen.
Nötväckan klättrar upp för en nästan lodrät gren. På marken ligger det tallkvistar och annan inredning hämtad från skogen bredvid för att fåglarna ska känna sig hemma medan de återhämtar sig. De takbeklädda inhägnaderna kallas för voljärer. Till skillnad mot en fågelbur är en voljär större och byggd så att inredningen ska kunna efterlikna fåglarnas naturliga miljö. Fåglarna ska kunna flyga och röra sig mer naturligt i den. Längst in sitter en rödhake utan stjärtfjädrar, och uppe vid taket flaxar en något större fågel runt.
– Här är en björktrast – eller, vad är det? frågar sig pojken.
– Taltrast, svarar hans kompis.
– Ja, taltrast. På det lätet är det ju taltrast.
Kompisen tittar bort mot voljärerna på andra sidan stigen.
– Det är en knölsvan där, säger han och pekar.
Pojkens blick dras istället upp till trädkronorna.
– Och där är en pilfink! Första pilfinken för dagen, utbrister han.
Snart får ett av barnen i gruppen syn på fågeln i voljären mittemot.
– Havssulan. Havssulan!
Vivian är där med sin kamera i högsta hugg. Hon har alltid har haft ett öga för bilder. För tre år sedan fick hon låna sin pappas systemkamera och tog med den till en ungdomsverksamhet hemma i Kungsbacka. Där träffade hon Sigge Alfredsson, 17, som har fågelskådat sedan barnsben. Han sa att de borde fota tillsammans någon gång, och så blev det. Sigge var också den som föreslog att Vivian skulle hänga med på en av ungdomsskådarnas exkursioner, och nu är hon inne på sin tredje utflykt.
Hon och Sigge står tätt intill varandra med kamerorna riktade åt samma håll. På andra sidan nätet sitter havssulan. Det är första gången Vivian ser en sådan fågel. Sigge har sett en innan, men den var död.
– Så jag har fortfarande kvar den att kryssa, säger han.
– Ja, man får väl inte kryssa döda fåglar? frågar Vivian.
– Beror på, jag gör det inte i alla fall, säger Sigge.
– Nu kommer jag inte kryssa den här havssulan, men med allt vi fick förut så har jag kryssat sju nya fåglar, säger Vivian.
– Det är inte dåligt, säger Sigge.
Vivian frågar Per hur många fåglar de tar hand om just nu, och Per svarar att det är runt 25 stycken, vilket inte är mycket. På sommaren kan de ta hand om hundratals fåglar samtidigt. Per visar även de större voljärerna där rovfåglar och kråkfåglar brukar hållas. Idag är alla tomma.
– Det är ju bra, säger Vivian.
Per leder dem sedan mot Fågelcentralens senaste tillbyggnad: ett litet vitt hus där de fåglar som lämnas tas emot och undersöks, för att sedan antingen opereras eller flyttas in till sjukstugan bredvid. Innan de går in stannar Linus Westlund, exkursionens arrangör, upp.
– Hör ni vad taltrasten sjunger fint nu här bakom oss, säger han.
Alla står och lyssnar en stund på trastens upprepande melodi. Sedan håller Per upp dörren till mottagningen och gruppen stiger på.
Den nya mottagningen öppnades i slutet av februari 2025. Att den kunde byggas beror helt på en stor donation.
– Det kunde vi bara göra för att vi fick ett arv av ett par bröder, säger Per.
Fågelskådning är inte bara en hobby: Allmänhetens fågelintresse är en viktig del av forskningen om Sveriges fågelbestånd. År 2000 lanserade Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) Artportalen, en webbplats där man kan rapportera in artobservationer. Artportalen används inte bara av forskare och myndigheter utan också av föreningar som BirdLife Sverige och, framförallt, privatpersoner. Varje år kommer det in stora mängder rapporter om observerade fåglar, vilket gör det möjligt för forskare att beräkna förändringar och populationsstorlek på många olika arter. Det är information som bland annat används i framtagandet av SLU Artdatabankens ”rödlista”, en återkommande rapport över Sveriges arters utdöenderisk.
– Jag minns för länge, länge sedan så var det en fjälluggla här som släpptes vid
Ragnhildsholmen, säger Linus Westlund.
Han vänder sig till ungdomarna.
– Så om ni undrar varför alla har fjälluggla på sin Ragnhildsholme-lista, så är det för att den släpptes där. Då var det några som åkte dit och passade på att kryssa den.
– Den förklarades ju vara utdöd nu, i vår, säger en av de vuxna i gruppen.
Det är tyst någon sekund.
– Ja, det är sorgligt, säger Linus. Det kanske går att ändra på, om alla blir bättre.
– Ja. De häckar inte, men de syns ju fortfarande, säger Vivian Rahmqvist.
När de lämnar huset ser de att viltrehabiliteraren Sebastian Ek är i full fart med att mata havssulan. Gruppen strömmar dit igen och ställer sig längs med voljärens sidor. Sebastian sätter sig på knä, håller fågeln framför sig mellan knäna och matar den med en sill. Det blir ytterligare några bilder på havssulan.
Innan jag började fota såg jag inte naturen för vad den var.
Vivian Rahmqvist
Jag såg inte livet som fanns i skogen. Jag såg bara en skog.
Att fota en havssula på fågelrehab är inte samma sak som att fota en i verkligheten. Ute i det vilda kräver både fågelskådning och fotografering tålamod.
– Om man vill ha bra bilder så får man kämpa. Oftast är det inte att man måste kämpa för att bli bra, utan mest bara att subjektet ska vara där. De har en tendens att sticka ifrån så fort man tar upp kameran, säger Vivian.
Hon berättar att hon en gång spenderade sammanlagt 16 timmar över en tredagarsperiod åt att vänta på en ormvråk. Hon låg och gömde sig i en buske bakom en stenmur, med ett kamouflagenät över sig. Hon visar resultatet på sin telefon.
– Jag skulle säga att innan jag började fota så såg jag inte naturen för vad den var. Jag såg inte livet som fanns i skogen. Jag såg det bara som en skog, säger Vivian.
– Det är lite av en meditativ process, säger Vivian. För mig är det väldigt lugnande att få gå runt i skogen och bara lyssna på alla fåglar, se om jag hittar någonting.
Foto: Tora Tengby
– Men ska vi kanske börja hjälpa till? säger Sigge.
De vuxna i gruppen har gått iväg för att bära undan gamla vitvaror som inte längre används. Vivian och Sigge får i uppdrag av Linus att hitta annat som ska bäras undan.
– Det är kul med möjligheten att kunna hjälpa till med allt som behövs för att hjälpa fåglarna. Det är mycket viktigare än vad folk tror, säger Vivian.
De blir klara tidigare än planerat. Per tackar för all hjälp och säger att de är välkomna tillbaka. De som är åtminstone 16 år kan dessutom ansöka om att bli volontärer.
– Jag anmälde mig förra året, men jag glömde helt av att man ska vara 16, säger Vivian.
– Så jag ska anmäla mig i sommar tänkte jag.
Det är nästintill vindstilla och luften smakar friskt och luktar salt. Vivian Rahmqvist hukar sig ner i gräset några meter från strandkanten. Under bruset från Älvsborgsbron lägger hon ett finger på avtryckaren.
– Jag får ofta ”allt är kört”-tankar när jag ser på nyheterna att arter har blivit utrotade eller håller på att dö ut. Men det hjälper ju ofta för mig att bara gå ut i skogen och sånt och se att allting där är kvar, säger hon.
Hon är ute på en fotopromenad i Göteborg. Så här centralt finns det inga ormvråkar, men Vivian gillar att fota alla sorters fåglar.
– Stadsduvor, till exempel, de är otroligt vackra. Jag tycker inte folk kollar på dem nära nog.
Hon tar en bild. Runt henne kuttrar duvor och ovanför svävar trutar. Två gräsänder går förbi.
– Jag försöker hjälpa till så mycket som möjligt, säger Vivian. Jag brukar klippa tråd från duvornas fötter. Göteborg må vara en väldigt ren stad, men det är definitivt inte rent nog för att vara säkert för djur.
På Instagram har hon lagt upp bilder på vad som kan hända när duvor och andra fåglar fastnar med sina fötter i skräp. Får de inget blod till tårna så händer det att de trillar av.
– Man må säga att det inte är nog, men det finns fortfarande jättemycket folk som försöker hjälpa naturen. Att bara tänka på hur många vi är och att kanske kolla upp det, typ ”positive things in nature today” eller ”this week” – då ser man ju hur mycket otroliga saker människor faktiskt gör för att hjälpa naturen.
– Och att ja, så som jag gör med duvorna, att jag hjälper dem bli av med trådar på fötterna. Det känns väldigt bra att faktiskt göra någonting för att hjälpa naturen, säger Vivian och knäpper av en till bild.
