Nyfikna, lekfulla och lata – här är hajarna i vardagen
Hajen är ett av världens mest fruktade djur, men bakom myterna finns en betydligt mer komplex verklighet. På Universeum arbetar dykare och marinbiologer tätt inpå hajarna, samtidigt som arterna världen över hotas av överfiske, hajfenshandel och bifångst.
Bakom den tjocka glasrutan rör den sig med en nästan overklig precision. Den grå kroppen glider fram genom det blågröna vattnet utan en enda hastig rörelse, förbi stim av småfisk som verkar helt oberörda av rovdjuret bredvid dem. Besökare samlas längs akvariet, några lutar sig fram för att följa hajens väg genom bassängen. Ett barn lägger händerna mot glaset, men ryggar snabbt tillbaka när djuret plötsligt svänger i deras riktning. Den 3 meter långa vassfenade amhajen Tony har börjat bli rastlös. Det är nämligen snart dags för mat.
Runt akvariet står människor tätt. Några pekar, andra filmar med sina mobilkameror. De flesta verkar bära på samma blandning av fascination och obehag. Hajen är ett av världens mest mytomspunna djur. För många är den fortfarande ett monster.
I populärkulturen har hajen länge framställts som ett blodtörstigt rovdjur; Filmer, dokumentärer och rubriker om hajattacker har skapat en bild av djuret som oberäkneligt och livsfarligt. Samtidigt är verkligheten betydligt mer komplex.
– Folk är mycket mer rädda för hajar än de behöver vara, säger Klas Malmberg.
På Universeum arbetar både marinbiologer och dykare nära hajarna varje dag. För dem handlar djuren mindre om skräck och mer om beteenden, ekosystem och respekt. En av dem är dykaren och marinbiologen Klas Malmberg. Bakom kulisserna luktar luften svagt av saltvatten och fuktig teknik. Luften är varm och pumpar brummar konstant i bakgrunden. Klas Malmberg har arbetat med marina miljöer under lång tid och är van vid att vistas nära stora fiskar.
– Att dyka ner under vattnet och se en tio meter fisk, ja, stor som en buss, det är nästan religiöst.
Klas Malmberg
Han beskriver hajarna som nyfikna snarare än aggressiva. Stress och felaktigt beteende från människor är ofta större riskfaktorer än själva djuren. Han pekar mot den största tanken:
–Egentligen hade vem som helst kunnat hoppa ner här och det hade varit helt ofarligt. Det är för fiskarnas skull vi inte tillåter det.
I det stora akvariet på Universeum fortsätter hajarna sina långsamma cirklar. Ljuset ovanifrån bryts i vattenytan och kastar skuggor längs väggarna. Besökarnas röster blir dämpade i det mörka rummet.
Att mata en haj är inte något de flesta har mycket erfarenhet av. Klas Malmberg kan säga annorlunda. Eftersom det är ett stort antal fiskar som delar på utrymmet i akvariet Oceanen kräver matningen en viss teknik – de svartfenade revhajarna matas genom ett rör som sträcks hela vägen ner till botten, medan bjässen Tony hålls på avstånd genom att fästa mat på en pinne och låta honom “jaga” den.
– Det är viktigt att aktivera dem, annars blir de så himla lata.
På många sätt är hajarna som vilket husdjur som helst; de behöver leka, aktiveras och luras i medicin.
– Tony gillar verkligen bläckfisk, så det är mest det vi matar honom med. Då brukar vi stoppa i räkor, vitaminer eller medicin om han skulle behöva det. Vi har två veterinärer som är här några dagar i veckan, men de är ju inte dykare, så behöver man exempelvis sticka de med en spruta blir det jag som får göra det.
Att sätta en spruta i en haj, det kanske man inte hade volontärat för.
Klas Malmberg skrattar till.
– Då får man akta sig lite, faktiskt. Men det är ju helt naturligt – de har inget annat sätt att försvara sig än genom att bitas.
Hajarnas rykte till trots är dödliga hajattacker faktiskt mycket ovanliga. Enligt internationell statistik dör betydligt fler människor av exempelvis trafikolyckor, hundattacker eller blixtnedslag varje år. Samtidigt är det svårt att helt frigöra sig från rädslan – hajen väcker något djupt mänskligt. Kanske handlar det om att den lever i en miljö där människan själv är så sårbar.
Enligt IUCN (International Union for Conservation of Nature) är ungefär en tredjedel av världens hajarter idag klassade som utrotningshotade. Hajarna hotas inte främst av samma faktorer som pressar många andra marina och landlevande däggdjur mot utrotning. Förstörelsen av livsmiljöer slår inte lika hårt här – många hajarter rör sig över enorma havsområden och klarar sig i flera olika miljöer, från tropiska vatten till kallare hav. Inte heller klimatförändringarnas varmare havstemperaturer verkar vara det mest akuta problemet, eftersom många hajar redan lever och jagar i varmt vatten.
Det verkliga hotet finns någon annanstans – i det storskaliga fisket efter hajfenor. Varje år fångas miljontals hajar enbart för sina fenor, som säljs vidare på en global marknad. I Kina används hajfenor bland annat inom traditionell medicin, medan de i Japan länge varit en eftertraktad delikatess. Fenorna exporteras sedan vidare till restauranger och marknader runt om i världen.
Det andra stora hotet är bifångst, vilket innebär att man fångar hajar av misstag. På bara 50 år har bestånden av havslevande broskfiskar sjunkit med i genomsnitt 71 procent, främst på grund av överfiske och bifångst. Varje år dödas omkring 100 miljoner hajar och rockor i fisket, vilket får stora konsekvenser för haven och marina ekosystem.
Nu har forskare testat en ny metod för att minska bifångsterna. Tekniken, som kallas SharkGuard, skickar ut små elektriska impulser som hajarna ogillar. Genom att placera sändarna vid fiskekrokarna hoppas forskarna kunna hålla hajarna borta från fiskeutrustningen. I tester på franska fiskebåtar minskade bifångsten av blåhajar med 91 procent och stingrockor med 71 procent. Forskarna beskriver resultaten som mycket lovande.
Samtidigt upptäcktes att även fångsten av tonfisk minskade, vilket visade att tekniken behöver utvecklas vidare. Enligt forskarna kan det också bero på att tonfiskfångsterna var ovanligt dåliga under testperioden. Naturorganisationer menar dessutom att tekniska lösningar inte räcker, utan att det även behövs hårdare regler och begränsningar för haj- och rockfiske för att arterna ska kunna återhämta sig.
Klas Malmberg håller med.
Han menar att allmänheten behöver sätta press på politiker för att skydda det marina livet, och förklarar att utbildning är en stor del av Universeums verksamhet. Själv verkar han ständigt slitas mellan det etiska övervägandet; är det rätt att hålla djur i bur för att öka kunskapen?
– Marinbiologen i mig säger att det är fel, att djur hör hemma i det vilda, men då hoppar pedagogen i mig fram och säger “jo, men hur många djur har vi inte räddat genom att utbilda människor om dem?” De allra flesta skulle aldrig komma i kontakt med arterna vi har här annars.
Han förklarar att hajarna fungerar som toppredatorer och hjälper till att hålla marina ekosystem i balans. Om hajpopulationer försvinner påverkas även andra arter.
– När toppredatorer försvinner förändras hela näringskedjan. Det är väldigt komplext hela grejen, men vi jobbar mycket med att utbilda skolklasser och där går det verkligen att se förändring. För 20-30 år sedan fanns inte alls samma kunskap bland unga som det finns idag.
Vardagslivet som professionell dykare är onekligen varierat. Arbetet kan snabbt svänga mellan att skrubba alger, rengöra akvarieglaset, slamsuga bottnen, leka med tre meter långa hajar och pedagogisk verksamhet. Men underhållsarbetet tar upp stora delar av dagen. Klas Malmberg jämför det med att köpa ett hus som har en trädgård – det är alltid något som behöver göras.
– Man måste vara lite händig, och allt är inte spännande. Det är egentligen ett ganska vanligt jobb, på en väldigt ovanlig arbetsplats, säger Klas Malmberg.
Och vill man in i branschen finns det några olika vägar:
– Många av oss är marinbiologer, och alltså akademiker i grunden, men det behöver man inte vara. Det viktigaste är att man har ett yrkesdykarutbildning, det finns exempelvis på vissa yrkeshögskolor och tar ungefär två månader. Det finns inte så många yrkesdykare i Sverige, så utbildningar rekryterar vi ibland direkt ifrån.
Utanför glasrutorna fortsätter besökarna att samlas framför akvariet. Klas Malmberg pekar ut en piggvar som skickligt kamouflerat sig på botten, och en liten pojke frågar vad det är för något. Han utbrister ett exalterat rop när han får syn på den.
Runtom världen fortsätter hajpopulationerna att minska. Miljontals hajar dödas varje år genom hajfiske och bifångst, och forskare varnar för konsekvenserna det får för haven när toppredatorer försvinner.
På Universeum försöker dykare och marinbiologer varje dag förändra människors syn på djuren genom kunskap och närkontakt. För Klas Malmberg handlar arbetet inte bara om att ta hand om hajarna i akvariet, utan också om att få människor att förstå varför de spelar en avgörande roll i havens ekosystem.
I det största akvariet fortsätter Tony sina cirklar genom vattnet, oberörd av människorna på andra sidan glaset. Människan har i årtionden byggt upp en rädsla för hajen, samtidigt är den viktiga frågan inte hur vi ska skyddas från dem – utan hur de ska skyddas från oss.
Layout: Caisa Renström