Korallernas färger bleknar – hur ska reven räddas?
Klimatförändringarna gör att ”koralldöden” eskalerar snabbare än vad som tidigare var känt. På Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg pågår arbetet för att skapa en framtid för det som brukar kallas havens regnskogar. Här bygger forskarna upp en unik genbank för koraller.
Björn Källström klipper försiktigt av ett taggigt segment från ett koralldjur. Han lägger en klick superlim på en sten och trycker fast korallbiten. När han sedan placerar stenen på botten av ett mindre akvarium skyndar sig en av de algätande småfiskarna, en upprörd kaninfisk, fram för att inspektera. ”Städpatrullen”, som Björn Källström kallar dem, hjälper till att hålla rent i akvarierna.
Vi befinner oss bakom kulisserna på Sjöfartsmuseet Akvariets stora akvarium, Korallhavet. Klimatet i utrymmet bredvid den stora bassängen är tropiskt. Det bubblar i rören som löper längs med väggarna som kopplar ihop den stora bassängen till stora, svarta tankar. De är en del av det avancerade system som reglerar temperatur och vatteninnehåll. En trappa ner, i laboratoriet, finns en dator, ”akvariets hjärta”, som mäter alla vattenvärden. Forskarna tar en rad prover varje dag och kompenserar för om något saknas. Olika ämnen tillsätts för att återskapa den naturliga vattenkemin i ett tropiskt hav. Koralldjur, till exempel, binder mycket kalcium i sina skelett när de växer och då måste det tillföras mer i systemet.
Foto: Sigvard Wenster
Björn Källström är marinbiolog och forskningsledare på akvariet. I mindre odlingsakvarier förökar han och hans kollegor koraller som sedan flyttas till de större akvarierna när de har växt sig tillräckligt stora. Från raderna av akvarier strålar ett blåaktigt sken och i dem växer koralldjur i olika former och storlekar. Vissa är formade som skiktade, färgglada spiraler. Andra har mjuka rosa spröt som sträcker sig efter förbipasserande födopartiklar. En grön svamplik klump med lilaskimrande veckade kanter vilar på bottnen. Björn och hans kollegor är mycket stolta över den stora mängden koraller som finns här på Akvariet. Det är en av de största samlingarna av levande koralldjur i Europa:
– När jag kom hit år 2008 funderade jag på vad jag skulle kunna bidra med som forskare. Det fanns fina korallsamlingar här och mina kollegor var väldigt duktiga på att odla och sköta dem. På grund av hur viktiga korallreven är och vilket hot de står inför kändes det självklart att inrikta sig på koraller, säger Björn Källström.
Varje vecka genomför marinbiologerna dyk i det stora akvariet för att underhålla korallrevet. Idag är Björn Källström dykledare. Han färdigställer utrustningen och arbetslaget pratar lugnt igenom dagens arbetsuppgifter. Han kontrollerar gastuberna och delar ut dykknivar. Den sju gånger fyra meter stora glasrutan i det stora akvariet ska göras ren. En stor del av de alger som växer här äts upp av akvariets invånare, men en gång i veckan måste ytorna rengöras för hand. Samtidigt görs en översyn av revet för att undersöka skador. Vid dessa dyk brukar nya koralldjur också placeras ut. Idag blir det ingen korallplantering utan fokus ligger på underhåll av revet. Planteringen kräver att klipp-och-klistrandet förbereds i god tid.
Foto: Sigvard Wenster
– Vi har ett par ganska matglada sjöborrar som hjälper oss att äta upp alger, men nu har de växt sig så stora att de kör över allt som är lite smått på revet. Korallerna måste växa till sig lite innan vi placerar ut dem, säger David Sällström som är marinbiolog och akvarietekniker på Sjöfartsmuseet.
David Sällström har utformat miljön i det 400 000 liter stora akvariet. Miljön efterliknar ett korallrev i Stilla havet och hundratals arter av fiskar och koraller är en del av revets ekosystem. Iförd dykmundering glider David Sällström långsamt fram över bottnen och inspekterar noggrant revformationerna. Han möblerar runt bland de koralltäckta stenarna. Med en liten sax som är fastknuten runt hans handled klipper han av små segment som kan odlas vidare uppe i labbet. Marinbiologen Martin Garwood svävar metodiskt upp och ner och skrapar rutan med vad som ser ut som ett litet kreditkort. Han håller sig fast med en sugkopp mot glasytan samtidigt som de svartfenade revhajarna Hajdi och Vega cirkulerar ovanför. Korallerna sprider sig fritt med hjälp av de andra invånarna på revet:
– Hajarna kan ju bli lite rädda någon gång och sprattla till. Då kommer de åt korallerna och spridningen sker naturligt, så att säga, säger David Sällström.
Sjöfartsmuseet Akvariet har genomgått stora förändringar under senare år. Förr i tiden, Sjöfartsmuseet invigdes ursprungligen 1933, fanns det alla möjliga djur här, både land- och vattenlevande. En del kanske minns Smilet, en alligator som levde på museet fram till sin död 1987.
Foto: Sigvard Wenster
– På den tiden visade man upp det som sjömännen hade med sig hem. De hade kanske med sig en orm eller en papegoja från sina resor och så visade man upp dem här, säger Björn Källström.
Efter den stora ombyggnationen, som var färdig 2022, har museet ett starkt naturvetenskapligt fokus. På övervåningen finns det fortfarande kulturhistoriska utställningar som berättar om att leva i en hamnstad och om livet ute på havet. En trappa ner finns nu istället stora, moderna saltvattenakvarium som visar upp den stora variationen av djur och livsmiljöer som finns i våra hav. Från tångskogarna i nordliga hav till djuphavet och korallreven.
– När vi gjorde upp planerna för det nya akvariet reste jag runt mycket till andra stora akvarier för att få idéer. Jag märkte att det fanns många fina korallakvarier i Europa men att många, liksom oss, hade dålig koll på vilka arter man hade. På en konferens lade jag fram ett förslag om att skapa en genbank och kollegorna nappade, säger Björn Källström.
Björn Källströms tidigare forskning har fokuserat på DNA. Han såg värdet av att skapa en genbank över de stora korallbestånd som finns på de olika publika akvarierna. Koralldjur är svåra att artbestämma och utseendet kan variera mycket inom samma art. Om djuren ska placeras ut i det vilda är det viktigt att inte rubba den balans som finns i deras naturliga miljö. Det finns lokala genetiska variationer och det är viktigt att veta att man inte “smittar ner” miljön med främmande DNA. Björn Källström menar dock att omfattningen av koralldöden är väldigt stor och att ekosystemen kan vara förändrade för alltid:
– I läget vi är nu, där korallerna är så akut hotade, är det inte säkert att det kommer att spela någon roll. Korallreven mår så dåligt och miljön har förändrats så mycket. Men vi vill väldigt gärna veta vilka koraller vi har.
Foto: Sigvard Wenster
Fakta:
Koralldjur tillhör den största klassen av stammen nässeldjur och finns i alla jordens hav. Vissa är solitära (ensambyggande) och andra bildar kolonier där flera individer växer tillsammans. Vissa av de kolonibildande koralldjuren kallas för stenkoraller. De har en inre hårdare stödstruktur, som ett skelett, av kalcium. När djuret dör blir dess skelett kvar och på resterna av detta skelett växer nya koralldjur. Under miljontals år har oräkneliga koralldjur levt och dött på varandra. Efter sig har de lämnat de stora formationer som vi kallar korallrev. Det enskilda koralldjuret kallas för polyp. Den har en magsäck och en öppning som är både mun och utsöndringsöppning. Runt denna öppning sitter nässelceller som djuret använder för att samla mat. Koralldjuret lever sitt liv fastsittande och väntar på att ett litet plankton ska driva förbi och fastna på dess tentakel. Andra koralldjur, de som bygger rev i tropiska hav, förlitar sig på ett tätt samarbete med alger som genom en fotosyntetisk process omvandlar solljus till näring. När haven värms upp bryts detta förhållande och de näringsgivande algerna lämnar koralldjuret. Det är denna process som driver den så kallade “koralldöden”. Det finns revbyggande stenkoraller som inte använder sig av denna metod för att överleva. Ögonkorallen, som bygger korallrev i svenska vatten, lever i mörka, näringsrika, kalla hav. Det är det enda revbyggande koralldjuret i svenska hav och har sin hemvist i de djupaste delarna av Kosterfjorden och Väderöfjorden. Här har forskare från Göteborgs universitet bedrivit framgångsrika restaureringsprojekt.
Genbanken kan bli ett användbart verktyg för underlätta detta arbete. På Sjöfartsmuseet Akvariet finns ett DNA-labb där insamling, analys och kategorisering sker. Små bitar av korall analyseras för att sedan läggas i formalin och frysas ner.
– Jag kom precis hem från England där jag lämnade över ett antal prover härifrån för en mer avancerad analys. Vi kommer att få detaljerade gensekvenser från proverna där vi kommer kunna se art och förhoppningsvis även härkomst. Om det visar sig att att det är nya arter får vi ta och namnge dem själva, säger Björn Källström.
Metoden som Björn Källström och hans kollegor använder sig av för att föröka koralldjuren är beprövad. Det är ett sätt att imitera ett av de två sätt som koralldjuren sprider sig naturligt. De kolonibyggande korallerna sprids genom att de sönderdelas av havsströmmar och andra djur på revet. De lösa segmenten fäster sig på nya platser och skapar en slags kopior av moderpolypen. I regel benämns detta som mekanisk eller asexuell förökning. I framtiden kommer Björn Källström och hans kollegor också kunna föröka koraller genom den andra metoden, sexuell förökning. Bredvid korallodlingarna står specialbyggda akvarier som ska återskapa de naturliga förhållanden som leder till att koralldjuren släpper ifrån sig ägg och spermier. Detta kommer att skapa nya “individer” och bidra till en ökad genetisk mångfald i DNA-banken som byggs upp här.
Koralldjuren som växer på de små stenarna är tropiska revbyggande stenkoraller. Den naturliga livsmiljön för denna typ av korall är i regel väldigt näringsfattig. Det kan verka märkligt att en så stor biologisk mångfald kan uppstå i en miljö som egentligen borde vara en öken. Redan Charles Darwin, som skapade grunden för evolutionsteorin, frågade sig hur artrikedomen kunde vara så stor här. Nyckeln till korallrevens rika livsmiljö är en fotosyntetisk process där korallerna samarbetar med alger som bor i koralldjuret. Den låter djuren omvandla det starka solljuset till näring. I Korallhavet och i odlingsakvarierna återskapas denna process. Akvariet är både en genbank och ett levande ekosystem.
I dagsläget är världens korallrev akut hotade. Fiske med dynamit, försurning och utsläpp är de främsta orsakerna. Enligt rapporten Global Tipping Points Report, som genomförts av 160 forskare från 23 länder har vi nu nått en punkt då korallreven inte kommer att kunna återhämta sig till sina ursprungliga nivåer. Uppvärmningen, orsakad av koldioxidutsläpp, är ett allvarligt hot men utsläppen leder också till att koldioxid binds i havet. Det leder till försurning som också har en mycket negativ påverkan på korallerna. Enligt rapporter har korallreven krympt med 50 procent sedan 70-talet.
– Det enda sättet att rädda korallreven är att stoppa utsläppen av fossila bränslen. Det går inte att säga på något annat sätt. Om inte det löser sig är det vi håller på med här bara konstgjord andning, säger Björn Källström.
När vi studerar korallreven är begreppet symbios ett nyckelord. Detta gäller särskilt de stora korallreven i tropiska hav. Ordet kommer från gammal grekiska och betyder “liv i gemenskap”. Korallrevets invånare är djupt involverade i varandra genom olika symbiotiska relationer. Från koralldjurens samspel med alger som genom fotosyntes ger dem näring, till de stora revformationerna som med sina skrevor och hålrum erbjuder skydd åt mindre fiskar och de stora rovdjur som kommer hit för att äta dem.
De stora korallreven utmanar vår vilja att tydligt dela upp och kategorisera. För att förstå hur känsliga dessa miljöer är tvingas vi istället att se på livet här som en helhet, vars minsta och mest osynliga beståndsdel bär lika stor betydelse som den största. De olika livsformernas täta samspel gör korallreven känsliga för snabba förändringar i klimat och miljö. Försvinner ett element ur detta samspel drabbas hela korallrevet.
Björn Källström har rest mycket i sitt yrke och har stor erfarenhet av dykning vid många av jordens korallrev. Nuförtiden vill han inte flyga över halva jorden och genom det bidra till koldioxidutsläppen – han vill vara en del av lösningen. Han tror inte att ”hållbar turism” är revens framtid, utan menar att utfallet i slutändan blir negativt:
– Men jag drömmer om att kunna dyka på ett korallrev igen, säger Björn Källström.